brkod

Haruki Murakami öppnar existentiellt upp till oändliga mängder tolkningar och möjliga huvudberättelser i ”Kafka på stranden”, en bok vars handling är svår att ge en rättmätig beskrivning till. På flera olika nivåer, från flera perspektiv möter vidspridda, flera olika (dock djupsint välbeskrivna) karaktärer.

Först och främst får vi bekanta oss med Kafka, en 15-årig pojke, i fullt sjå med att fly undan sin far samt den oidipusförbannelse denne lämnat över honom. Denna märkliga kloka unga man finner ett hemlikt bibliotek och där nya bekantskaper öppnar upp för erotiska möten och genuin vänskap. Gränser mellan dröm, verklighet, minnen och nutid suddas ut och byter skepnad. Parallellt och sammanflätat möter vi även en gladlynt äldre man, fråntagen minnen och drömmar, som kan tala med katter och få fisk och blodiglar att regna från himlen. Vilket även är återkommande i låten ”Kafka på stranden” skriven av biblioteksföreståndaren. Bokens ursprungliga samt genomgående onda finner vi en känd karaktär från vårt samhälle Johnny Walker (spriten, ni vet). Genom hela romanen lyfts det goda i människan ständigt fram (eller gör vi vad vi gör för oss själva eller för andra?).

Denna roman kan uppfattas efter denna beskrivning som absurd och ytlig vilket verkligen inte var fallet. Detta är en oerhört djup bok, som av läsaren kan uppfattas på flera olika sätt, sofistikerade tankar och pusselbitar utgör både kärnan och frukt i det som kan uppfattas som ett surrealistiskt skal. Enligt min mening är denna kompott lysande och ger mig ständig påminnelse om att jag borde utsätta mig mer för ifrågasättande av vad jag upplever som ”verklighet” och inte. Kafka på stranden är helt klart en av årets bästa böcker!

Övrigt rödvins ordbajs:
Är Oidipus ett förlegat begrepp eller kan vi i vår vardag se dess närvaro? Är ”föräldrar” endast de som förr oss eller kan det vara ett helt sammanhang eller samhälle?
Martha Wainwright sa i en intervju ”We can’t have sex with our families, so the closest thing is to sing with them” (okej, nu har det gått för långt Celine, det där citatet var inte okej).
Det enda jag vet är att jag längtar som en galning efter “Fågeln som vrider upp världen” som ligger i min postlåda vid det här laget! Waaahhaa!