brkod

Welcome to WordPress. This is your first post. Edit or delete it, then start blogging!

Här kommer länkar till några av de många bra artisterna som jag ska se på nästa veckas festival Storsjöyran i min lilla hemstad Östersund där jag inte varit sen 2004. Det kommer bli den ultimata nostagitrippen. Shopping på Domus, te och skagenbaguette på Tehuset och ett dopp i iskalla Storsjön.

Blood Music
Wildbirds & Peacedrums
The Tallest Man on Earth
Och sist men inte minst Blondie.

/Emeli

Jag har börjat pensionsspara. 100 kr av min hårt införtjänade lön kommer gå direkt till min lilla lågrisk-pensionsfond.
Så när jag blir gammal kan jag sitta där på min franska/spanska vingård, pimpa vin, leva på ost och säga ”haha(!) suckers!” till er som lever på existensminimum i en lägenhet i förorten och tvingas handla skumt kött på lidl och tysk juice med 0% frukt i.

He he.

/Emeli

Läs tillhörande artikel här.

varför(!) ska vi hålla på att ständigt pränta in de olika könsrollerna i barn. Varför är det så viktigt att pojkar och flickor ständigt ska vara medvetna om sitt kön, hur de ska bete sig efter de rådande normerna tilldelade av vårt ibland sjuka samhälle.
Ett barn kan väl bara få vara ett barn, en individ helt omedveten om sin könsroll, bortsett från de rent fysiska aspekterna. Pojkar ska bära byxor, tjejer ska ha kjol, killar blått, tjejer rosa. När pojkar slåss är det för att han är pojke och det är vad pojkar gör, vi tjejer vi ska vara förstående till varför pojkar gör så. Om en tjej slåss då har hon problem, då ska kurator och hela etablissemanget kallas in. Hon har förmodligen ADHD eller problem hemma.
NEJ! NEJ! NEJ!
Jag tror att vi födds ganska blanka, som ett vitt papper. Sen blir vi långsamt inpräntade massa grejer, vissa saker är bra, men det är mesta är nog bara bajs!
Kanske dags att ta lite ansvar.

/Emeli

Framförhållning är sen sån där sak som är bra att ha. Att planera saker i förväg, att helt enkelt tänka ett steg längre.
Självdisciplin är även en sådan grej som man bör inkludera.
Till saker som är bra att ha kan man även räkna sunt förnuft.

Men vart fanns dessa “bra saker att ha” igår kväll när vi drack öl kl 3 på morgonen trots att väckarklockan skulle ringa drygt 3 timmar senare. Vad fanns allt detta när vi visste att en hård utekväll på Berns väntade under morgondagen.

Cat Power spelar ju på Berns Salonger ikväll. Och ja, dit ska vi några drinkar senare ikväll.

/Emeli

…är inte alltid så lätt. Det är så mycket man vill uttrycka, så många känslor gällande så mycket att det kan vara svårt att vara saklig.
Jag läste en bra ledare i DN härom dagen. Läs den du med. Den kristiserar länders agerarande, eller ickeagerande, efter FNs deklaration gällande de mänskliga rättigheterna.

/Emeli

Det finns en hel del saker som jag inte tror på här i världen. Dessa är bland annat (utan inbördes ordning):
Gud,
Linda Rosing,
Xenofobiska åsikter och
SMHI.

Let´s face it, om man inte tror på gud så kan man fanimej inte tro på SMHI heller.

Och så en liten sång till alla er kontorsråttor därute.

/Emeli

H – hemsidor för
I – inspirerande(??) modevecka,
J – jag vill dock ha:

Mini market och Cheap Monday

…dagdrömmerier. Med ett intresse som sträcker sig långt förbi att kommunicera med förvirrade hyresgäster eller skriva ut otaliga nyckelkvittenser , där minimal hjärnkapacitet krävs, behöver man ha en stor portion fantasi eller iaf förmågan att tänka utanför kontorets bleka betongväggar. Då ingen yttre stimulans finns förutom det internet har att erbjuda eller kaffeautomatens beska kaffe behöver man ibland få ett livstecken och några värmande rader från en likasinnad vän.

E= E-post, e-mail, kalla det vad ni vill. Detta är ytterst viktigt på ett kontor, mail-korrenspondens med “viktigt” innehåll men med oviktiga budskap. Nej, här pratar vi om mailen som de nära och kära skickar, de som värmer som mjukt fluff kring hjärtat. Utan detta skulle jag långsamt dö inombors och förvandlas till en av “dem”.
E kan även stå för Emelis krypin, bakom mina datorskärmar vet ingen vad som pågår, här har jag mitt hemliga krypin där en annan värld existerar, här råder kontors-anarki.

F= Fejjan. Do I need to say more.

G= Godis. Socker och kaffe, allt för att hålla sina sinnen skräpta. Godis gör dagen lite bättre. Dessutom ger hämtning av kaffe en chans till mingel bland arbetskamraterna.

Mer bokstäver lär komma under dagen…Idag är en sån dag.

Dagens låt som tyst pumpas ut från mina små datorhögtalare idag är Arcade Fire med “My body is a cage”

Sen blir det nog lite cat Power för att ladda inför onsdagens konsert.

/Émeli

Sommarmånader innebär ofta heltidsarbete för dem som vanligtvis studerar. Som ex-kontorsråtta faller jag under denna tid tillbaka i gamla sysselsättningar. Inom företagssfären, speciellt de riktigt stora fiskarna, är det inte ett ovanligt fenomen att allt är satt i sten. Inget, absolut inget, behöver ens kreativa sidor. Det finns rutiner och manualer för precis allt, till och med toalettbesök och vilken färg på pennan man ska skriva med.

Frustrationen är vid bristningsgränsen när jag barfota sitter skräddare i mitt kontrosbås och väntar på att något ska hända. Tankarna är ett virrvarr av allt det jag mycket hellre hade velat göra, fixa och pyssla med. Böcker att läsa, saker att sy, rum att inreda, vänner att träffa och pojkvänner att pussa.

För att motverka en explosion av uttråkning startar jag härmed en sammanställning av kontorsarbetarens A till Ö över daglig underhållning, mellan 08.00 och 16.30.

A = arbetskamrater, om man nu har någon att prata med dvs. Annars kan man prata med sin hemliga kompis om arbetskamraterna.

B = as in B L O G, andras och egna, over and over and over.

C = Celines plats. Jag älskar att ha mitt egna krypin, överallt runt min plats står lådor och pärmar med “Celines faxar”, “Celines inköpsordrar” och Celines, Celines, Celines. Mine all mooooiine! Waaaa!

Hjälp mig bygga på listan. Släng in nästa bokstav och vi har ett pågående kreativtprojekt.

Obs! Detta är även en kontaktannons. Är det någon mer som vill vara med i min och Emelis dagliga mailkorrespondens? Allt man behöver är en jobbmail och simultanförmåga.

…ligger jag och hångar på en filt i Humlegårdsparken och äter en kola-sundae.

Nä, nä, nä… det gör jag inte. jag sitter framför mina två 20″ skärmar och sjunker allt längre ner i min ergonomiska kontorsstol. Knaprar på lite torra valnötter och dricker vatten.

/Emeli

In mot stan så att vinden viner. Nerförbacke mest hela vägen. För alla utom för mig, mig utan hjälm och med pod (i ena örat).

9.8 km över Liljeholmsbron, mot Aspudden, Hägerstensvägen genom villaområden och höghus i horisonten, uppåt, uppåt och uppåt. Mälarhöjdsvägens mördarbacke. Sen, minsann. Neeeer, äntligen! Vit/svart-prickig byxkjol fladdrar i vinden när jag passerar Bredäng. 07.40 är jag framme och en ny arbetsdag i förorten hägrar.

…men det här är något annat.
I morse vaknande jag under lakanet, alltså inte under täcket, utan under lakanet. Hur jag hamnat där är ett mysterium. Dessutom hade jag placerat båda kuddarna över huvudet, ett undermedvetet försök till kvävning kanske. Allting för att slippa denna måndag, denna måndag är förbannad.
Hur fan kom jag på att ta på mig en vit skjorta idag, känner mig som en vit bratwurst.

Då min USB-sladd till kameran nyss kommit hem (Celine med förståss) har inga nya bilder publicerats. men det kommer inom kort.

Ni får hålla till godo med en gammal så länge från förra sommaren med Andrew och Mackenzie. Ser ni hur nöjd jag är. Är i Västra hamnen ca kl 03.00 efter nakenbad.

/Emeli

Står på ett fullsatt pendeltåg när jag känner att någon tittar på mig. Jag tittar instinktivt ditåt och ser en kortväxt, hårig och svettig man som ger mig en småporrig blick (alltså, så porrig som en kortväxt hårig och svettig man kan åstadkomma). Mannen utstöter ett dovt och äckligt mjau och spinner lite lätt medan svettpärlorna glänser i hans panna.
Jag ger honom en hård smäll på käften.

Korrekt version: Jag tittar rakt fram och försöker se sådär jätte, jätte, jätte, väldigt super mordiskt arg ut. Jag såg nog väldigt jätte, jätte, super arg ut.
Hoppas han blev lite rädd i alla fall.
Jävla tönt.

Emeli “Stinkeye” Nilsson
/Emeli

Självständighet tycker jag är ett bra ledord för hur man ska vara idag, en sorts individualiserad propagering. För oss är det viktigt att vara självständig, att klara oss själva, stå på egna ben, vara starka, ”var och en är sin lyckas smed” bla bla bla . Detta har speciellt blivit ett viktigt ledord för oss tjejer, vi som alltid ansetts som den svaga parten, den som måste förlita oss och definieras av mannen. I våra försök att bryta oss fria från rollen som den förtryckta och svaga parten intalar vi oss själva att man endast kan bli självständig och fri om man är ensam. Det vill säga att vara den starka, lyckliga singeltjejen som kan ligga runt utan känslor av skuld eller kärlek och hånar alla försök till romantik eller trygghet. Man ska ta för sig och se till sig själv, skäms den som förlitar sig på någon annan eller ännu värre, blir kär. Självständighet är egentligen väldigt bra, det gör oss till modiga, starka och självsäkra människor. Men denna självständighet har väl fler än en sida, den kan väl även ses som egoism? För när vi är starka, roffar åt oss, kör över andra, ligger runt och bara ser till oss själva påverkar och berör vi ju även andra. Att ha känslor och känna empati anses som en svaghet och brist på just den självständigheten som vi värderar så högt. För vem vill vara klängig och känslosam, när man kan vara kall och avståndstagande, vem vill bli kär när man bara kan ligga runt, vem vill bli överkörd när man kan köra över. Vi ser på andra människor med en sorts likgiltighet och misstänksamhet. Välvilja är väl egentligen en spegling av en persons egoistiska intentioner. Man gör inget åt andra utan att själv vilja ha något i gengäld, det handlar inte om vänlighet utan om tjänster och gentjänster. Hjälper du mig måste jag i min tur hjälpa dig, annars rubbar vi balansen i vår självständighet. Att bli hjälpt är att sätta sig i underläge, medan den som hjälper skapar sig ett direkt överläge som den ”starka partnern”. Stockholm är ett typexempel på en stad där självständighet och framgång hyllas, där den som lyckas ”slå sig fram”, oftast på bekostnad av andras framgång, beundras. Vi ska vara starka och detta sker på bekostnad av allt det andra så som relationer och allt annat känsloliv. Stockholm är Sveriges singeltätaste stad, där mer än 60 % är singlar. Inte konstigt att man anses som svag om man över huvudtaget inte vill vara ensam. Jag tror att folk är rädda, rädda att bli avvisade att självständigheten har blivit en ursäkt för att komma andra för nära. Det är inte schysst att vara kall och avvisande, det är bara sorgligt. Vad är det för fel med att bara vara snäll och kär, detta behöver väl inte vara på bekostnad av självständigheten och individualismen?

/Emeli

Haruki Murakami öppnar existentiellt upp till oändliga mängder tolkningar och möjliga huvudberättelser i ”Kafka på stranden”, en bok vars handling är svår att ge en rättmätig beskrivning till. På flera olika nivåer, från flera perspektiv möter vidspridda, flera olika (dock djupsint välbeskrivna) karaktärer.

Först och främst får vi bekanta oss med Kafka, en 15-årig pojke, i fullt sjå med att fly undan sin far samt den oidipusförbannelse denne lämnat över honom. Denna märkliga kloka unga man finner ett hemlikt bibliotek och där nya bekantskaper öppnar upp för erotiska möten och genuin vänskap. Gränser mellan dröm, verklighet, minnen och nutid suddas ut och byter skepnad. Parallellt och sammanflätat möter vi även en gladlynt äldre man, fråntagen minnen och drömmar, som kan tala med katter och få fisk och blodiglar att regna från himlen. Vilket även är återkommande i låten ”Kafka på stranden” skriven av biblioteksföreståndaren. Bokens ursprungliga samt genomgående onda finner vi en känd karaktär från vårt samhälle Johnny Walker (spriten, ni vet). Genom hela romanen lyfts det goda i människan ständigt fram (eller gör vi vad vi gör för oss själva eller för andra?).

Denna roman kan uppfattas efter denna beskrivning som absurd och ytlig vilket verkligen inte var fallet. Detta är en oerhört djup bok, som av läsaren kan uppfattas på flera olika sätt, sofistikerade tankar och pusselbitar utgör både kärnan och frukt i det som kan uppfattas som ett surrealistiskt skal. Enligt min mening är denna kompott lysande och ger mig ständig påminnelse om att jag borde utsätta mig mer för ifrågasättande av vad jag upplever som ”verklighet” och inte. Kafka på stranden är helt klart en av årets bästa böcker!

Övrigt rödvins ordbajs:
Är Oidipus ett förlegat begrepp eller kan vi i vår vardag se dess närvaro? Är ”föräldrar” endast de som förr oss eller kan det vara ett helt sammanhang eller samhälle?
Martha Wainwright sa i en intervju ”We can’t have sex with our families, so the closest thing is to sing with them” (okej, nu har det gått för långt Celine, det där citatet var inte okej).
Det enda jag vet är att jag längtar som en galning efter “Fågeln som vrider upp världen” som ligger i min postlåda vid det här laget! Waaahhaa!

Såg Martha Wainwright spela på Roskilde 2006, det var väl då jag egentligen började lyssna på hennes musik. Jag är mer bekant med hennes bror, som jag även såg spela på samma festival.
Egentligen kan jag väl inte säga att jag sett dem spela, men jag har hört dem spela där jag stått i ett folkhav med människor av jätte-storlek. Jag har väl egentligen aldrig “sett” en konsert. Jag är den där lilla dvärg-bruden som står 1 meter från marken och blir mer bekant med mina konsertbesökares armhålor än artistens vackra nuna. Jag ska börja bära med mig en pall, ni vet en sån där som man kan fälla ihop och sätta på ryggen. Den ska jag ha med mig på konserter. Och om någon kommer nära ska jag sätta armbågarna i skallen eller gnugga min armhåla i deras nyllen. Sen ska alla artisterna signera min pall och jag kommer bli kändis. Vi kommer bli oövervinnerliga jag och min pall, jag kommer få ligga när jag vill. Sen när jag blir äldre kan jag sälja den på Ebay.

Låt oss njuta av lite The Cure med låter Love Cats. Låten som pumpades frenetiskt ur högtalarna när jag och Celine gled runt på Los Angeles gator.

/Emeli

Som sista svenska avstamp försågs man av British Airways med ett härligt, underbart exemplar av DN. I detta nummer fanns en recension av Martha Wainwrights nya skiva, vilket självfallet gav mig mega maaaanster cravings. Det var dagen då jag åkte. I sex veckor har jag nu försökt få tag på (”gratis” alltså) denna Marthaskapelse, och tills igår helt utan resultat.

Förra skivan har jag och Markus lyssnat oss blodörda på (vilket ofta sker då vi båda gillar något), det var nästan så att vi under en period spelade den som soundtrack till allt vi gjorde (pluggade, städade, lagade mat, you name it). För att inte tala om hur jag pumpat ur Set the Fire to the Thrid Bar’s juice om och om och om igen! Den spelades under varje jobbpass samt lediga stunder under hela förra USA-vistelsen (april-aug 2007), jag brukade faktiskt ligga med slutna ögon på gräsmattan bakom huset och högt sjunga med till;

“I’m miles from where you are,
I lay down on the cold ground
I, I pray that something picks me up
And sets me down in your warm arms”

I min egna lilla drömvärld var jag Martha och Markus Snowpatrol…

Martha Wainwright on iLike - Get Sidebar

Martha hos Letterman (Nice dress! Men är hon inte lite lik Hillary?!).

Martha besöker KCRW
(På måndag kommer Death Cab dit, synd för Markus att han inte gillar den kanalen)

Denna rubrik kan verka bitter för många, skriven av en ensam kvinna med för mycket tid och för litet socialt umgänge. Men så är inte realiteten här(!) Är det inte dags att vi inser att de idéer och föreställningar om hur en riktig midsommar ska vara borde ändras. I DN beskrivs den svenska midsommaren som förlegad, de gamla traditionerna liknande en “Astrid Lindgrensk”- sommaridyll känns numera enbart tråkig, nubben och dansen kring midsommarstången uttjatade. När kvällen närmar sitt slut hamnar man i ett antiklimax då den vita klänningen är nedfläckad med rödvin, fötterna rödsvullna av trippandet i alltför höga klackar, vinglandes hemåt (eller bortåt). Kvällen då allt skulle hända. Idag skulle jag och en god vän ha en anti-midsommar för att sedan gå ut och dansa på något av stockholms uteställen. Kön till Berns var evigheters-lång och alla andra verkade samla på sig de mest udda människor. Staden var död. Nej, midsommar är tiden då endast de svenska sommarstugorna med de vita knutarna existerar, då helt plötsligt Stockholms befolkning drabbas av “ut till landet/skärgården”-fnatt!
Själv hade jag en fantastisk fredag, med eller utan midsommaren.

/Emeli